Variationsteorin

Variationsteorin (Lo, 2014; Marton, 2015) är en vetenskaplig teori om lärande som har sitt ursprung i forskningsansatsen Fenomenografi (Marton & Booth, 2000). I variationsteorin ses ett lärande alltid som ett lärande av något specifikt. Därav fokuserar teorin på ett lärande av ett VAD och hur det kan variera för att ett lärande ska vara möjligt.

Variationsteorin beskriver lärande som att urskilja kritiska aspekter. Det innebär att lära sig aspekter av ett fenomen, t.ex. av ett lärandemål, som inte tidigare har lärts. För att kunna undervisa för ett sådant lärande behöver en lärare identifiera vilka aspekter som är kritiska av ett lärandemål. Genom att identifiera sin elevgrupps uppfattningar av lärandemålet kan en lärare identifiera vilka aspekter som eleverna redan har lärt sig och därmed vilka aspekter som de inte ännu har lärt sig, dvs. de kritiska aspekterna, och utgå från dem i sin undervisning.

Variationsteorin beskriver även hur lärande sker. Enligt teorin sker lärande när de som ska lära sig upplever en variation av en kritisk aspekt. För att undervisa till en sådan upplevelse behöver en lärare planera och iscensätta elevuppgifter där den kritiska aspekten varierar medan så mycket annat som möjligt är konstant. Eftersom det i sådana uppgifter ”enbart” är den kritiska aspekten som varierar ges eleverna möjlighet att urskilja aspekten och därmed görs ett lärande möjligt i undervisningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att variationsteorin är en teori som hjälper lärare att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning, med fokus på sina elevers lärande.

Referenser